BLOGGMENY
YOGA WORLD
Annons

Vardagstankar

VardagstankarYoga som livsstil

Ett virrvarr av vår och att skriva en bok.

Våren har varit väldigt böljande av höga toppar och djupa dalar. Precis sådär som det säkerligen ska vara. Ett virrvarr likt vårens trevande dagar av ömsom sol ömsom regn. Reflektionerna om både nuet och framtiden har varit många och klivet tillbaka har varit ganska stort. Klivet inåt har kantats av mycket motstånd med varit högst välbehövligt. Det kantas oftast av motstånd när man vet att det är den enda vägen att gå och att den kommer vara jobbig under tiden. Högst befriande när man är igenom. Helt igenom är jag inte ännu men på väldigt god väg. Våren verkar ju vara över till förmån för sommaren. Igår tog jag mitt första dopp i havet för året. Iskallt och pånyttfödande. Inte undra på att människor vinterbadat i alla tider.

En del i klivet tillbaka är att jag inte skrivit lika mycket. Inte offentligt i alla fall. Jag skriver en bok. En reflektionsbok som jag är ganska rädd för att publicera samtidigt som inte inte vill något hellre. Så, jag skriver mycket men det dröjer ett tag till innan jag delar de texterna med er. Det är sjukt svårt att skriva en bok. En eloge till alla som gör det som yrke. Herre min tid alltså. Men det är också galet kul. Det är en process som gör att jag känner mig som en besökare på Lisebergs varje dag som ständigt köar till bergbanan. Tar ett varv för att sedan ställa mig i kön igen. Evigt tacksam är jag till Sofia Sivertsdotter som är min coach i det hela.

Att uppskatta det lilla i det stora och potentialens oändlighet ligger inbäddat i min handduk på klipporna. I täcket jag sluter om mig på kvällarna och promenaden jag klär mina mornar med. Och i ord för ord. Sida för sida.

 

Annons
Vardagstankar

Varför säger vi att man ska våga visa sig svag?

Att våga visa sig svag. Jag läser det ofta. Jag hör det ofta. Jag säger det ofta. Att man ska våga visa sig svag. Det beror på vilket sammanhang man befinner sig i. Det kan också vara tvärtom. Vi definierar och bekräftar känslor som svaga fast de egentligen är starka. Det starkaste man kan uttrycka. Sårbarhet. Att vara trött. Att inte hantera allt. Att vara lågmäld. Att vara uppgiven. Att vara sårad. Att vara ledsen. Att vara matt. Att vara mänsklig. Men också att få vara glad. Att få vara lycklig. Att få vara nöjd. Att få vara tacksam. Det ligger något väldigt vackert i dem alla.

I all välmening uttrycker vi att det är viktigt att våga visa sig svag. Jag tycker verkligen att det är det. Men jag ska inte definiera det som svagt. Jag ska nog heller inte definiera det som starkt. Jag ska nog bara definiera det för vad det är. Känslor. Känslor och tillstånd av olika slag som är lika tillåtna. Eller är de det? I grund och botten är känslor allmänt tillåtna men går du till kompisgänget, arbetslivet eller kanske något annat sammanhang så är de inte alltid det längre. Då kan de vara obekväma. Göra någon annan obekväm.

Kanske är det resultatet av att vi inte uttrycker dem själva och heller inte låter andra uttrycka dem för vad de är. Det är då det blir obekvämt? Hör de inte ihop med den förväntade rollen, eller uppgiften kan fasaden falla om vi inte håller ihop. Svårt. Alla känslor kanske inte kan, vill eller bör visas i alla sammanhang heller? Eller? Jag har inget rätt svar. Såklart är vi alla olika.

Det ligger en utmaning i att fråga hur någon mår eller har det om man inte är beredd på att lyssna på svaret. Om man inte är ärlig i sitt eget svar. Det ligger en utmaning i att vilja att andra uttrycker sina känslor om man inte gör det själv. Eller är medveten om dem. Det ligger också en utmaning i att möta det mer sårbara likväl det faktum att någon annan kan vara på en bättre plats än en själv just för tillfället och glädjas med det. Mänsklighetens utmaningar.

Kanske känner du igen dig. Kanske inte. Det jag skriver utgår från hur mina tankar, resonemang och bild av verkligheten. Du som läser har ju din. Vad lägger du in i begreppet eller definitionen att ”våga visa sig svag”.

Populärt från Yogaworld.se

VardagstankarYogaYoga som livsstilyogalärartips

Assisteringar, musik och stressen att gå på yoga.

Den här helgen har jag haft workshop i assisteringar på yogamattan. Vi samlas som yogalärarkollegor och diskuterar varför vi assisterar, när vi gör det och framför allt hur vi assisterar. Det finns så många saker att lyfta och prata om när det kommer till det här ämnet. Assisteringar i yoga är inte bara genom att röra vid någon, vilket för övrigt är ett oerhört privilegie att få göra, utan också så mycket mer vi gör med vårt kroppsspråk, röst, energi, musik, placering i rummet och mycket mer. Det är fint att få mötas och öva och reflektera över detta. Workshopen har legat varje eller varannan månad nu sedan i höstas men nu kommer den få vila lite till kommande höst igen.

Tack för lånad bild Karin Jersler. 

Milla Floryd och jag firade vår kommande yogalärarutbildning och att vår yogaskola är godkänd hos Yoga Alliance. Alla små steg som egentligen är stora är värda att firas. Även Anna Ternheim har haft en plats under min helg. Musik är alltid fint att förtrolla sig i, uttrycket på scenen, lidandet, glädjen och sorgen i att vara människa.

 

Nyheterna på måndagsmorgonen rapporterade som allt för ofta om stress, att vi blir sjukare och sjukare och inte ens orkar återhämta oss. En ung tjej blev intervjuad om vad som stressade henne och en av anledningarna var “att man måste hinna träna och gå på yoga”. Jag kan förstå ur ett perspektiv att det kan bli stressande eftersom det finns en förskönande bild av träning och yoga som en statusmarkör och att man indirekt är lite sämre om man inte prioriterar det. Å andra sidan så är ju träning och yoga en av grundpelarna till ett stabilare liv där hjärnan tränas i att hantera stress. Så att ge plats till det är förmodligen det bästa vi kan göra för vårt liv. Betty Wassenius som driver B-room i Växjö skrev fint om just detta med bilden av träning på sin instagram  igår. Att det måste få bli rörelse. Rörelse för alla. Där vi alla som jobbar med hälsa också har ett ansvar i vad som förmedlas. Och alla vi som människor.

EntreprenörskapSoulworkVardagstankarYoga som livsstil

Bara för att du kan behöver du inte.

Foto: Anna Rosén

Strävan av att ständigt utvecklas, ständigt bli lite bättre, ständigt växa lite till är så dubbeltydig för mig. Jag är verkligen för att utveckling ska få ske hela tiden. Men ibland är det också utveckling att ta det lite lugnt. Att stanna kvar där man är. Ibland till och med att backa tillbaka lite. Att våga stanna kvar i det som är. Även när det är motigt. Kanske allra helst då.

Mycket vill ha mer. En fälla som är lätt att falla in i. Ju mer vi har desto mer vill vi ha. Men blir det verkligen bättre? När har man allt? Ett jagade resten av livet. Kan man aldrig få vara nöjd? Vad är det för fel med det? Varför premieras aldrig det? Varför är nöjd negativt och tacksam positivt?

Jag fattar grejen i att ständigt bli bättre och jag lever efter den devisen på många sätt. Går det för snabbt blir det dock sällan bra. Vad det än gäller. Tålamod är utvecklings bästa vän.

Ett företag byggs långsamt för att bli långsiktigt. En relation byggs stadigt och fylld av tillit för att bli långvarig. En relation med sig själv byggs definitivt i att stanna kvar och ta sig igenom det som vardagen består av istället för att ständigt fly. Kasta sig in i nästa steg.

Bara för att du kan göra en massa grejer behöver du inte. Men det verkar ofta så i den informationen våra ögon tar in. Låter ofta så i den informationen som våra öron fylls med. Kanske är det det du tror förväntas av dig? Förväntas av vem? Bara för att du kan måste du inte. Beroende på vad det är så kan att kasta sig ut också vara det allra bästa som kan ske. När man bara kör och ser vad som händer. Det är också frihet. Det finns så mycket dubbelt i utveckling och är så olika för oss alla. Det finns en slogan som lyder “Do more. Be better” – i mitt liv är det precis tvärtom. Jag skulle utvecklas mer av att göra lite mindre. Och bli lite bättre.

Hur är det för dig?

9 april, 2018 | 4 KOMMENTARER!
EgenföretagareEntreprenörskapVardagstankarYoga som livsstil

Tänkte bli ofin och göra lite mindre.

Under påsken har jag varit mycket ledig och faktiskt försökt vara så ”lat” som det bara går. Vi har massor att göra på vårt torp men just den här helgen har vi inte gjort det. Det är både skönt och jobbigt. Det kliar ju liksom lite i fingrarna att få det målat och lite mer till vårt eget eftersom det inte är så länge sedan vi köpte det. Dessutom gillar jag ju att vara effektiv. Jag ser fram emot att påta i trädgården när det blir lite varmare, det är också en form av avkoppling och fint att få göra något helt annat.

I en värld där det har blivit fint att vara så upptagen som möjligt och att man nästan får medalj för hur många saker man betar av på kortast tid är det en utmaning att göra en sak i taget. Den senaste tiden har jag läst och reflekterat mycket kring flow-tillståndet och mycket om att skjuta upp saker. Vilka saker vi väljer att skjuta upp och varför. Säkerligen har jag anledning att komma tillbaka till det senare.

Jag blir väldigt lätt distraherad och med tanke på vad jag jobbar med håller jag mycket projekt och även information i huvudet samtidigt. Det vi alla vet men som man lär sig mer och mer ju tiden går är ju att göra många saker samtidigt snarare sinkar oss än gör oss mer effektiva. Människan är designad att göra en sak i taget. Ändå gör vi nästan aldrig det och vi motarbetar ständigt oss själva.

Att slå av mobilen, spendera mer tid utomhus, mindre skärmtid och mer se varandra i ögonen – tid lockar mig. Jag har ett autosvar på mina tre mail-adresser att det kan ta 1-2 dagar innan man får svar. Det kan driva folk till vansinne men det är en nödvändighet för mig. Det är dock inte lätt. Jag kan bli den som sinkar en process, vilket kan ge mig dåligt samvete, men jag ser det som att hellre det än att något inte blir av alls. Jag märker även att jag får mer tålamod även inför andra eftersom jag själv inte hela tiden är uppe i varv.

I det senaste nyhetsbrevet från Folk Rebellion fanns ett supertips som jag ska testa – Pomodoro-tekniken. Man sätter en ägg-klocka, inte sin mobil, på 25 minuter och gör vad man ska helt enkelt. Utan distraktion. Bara det man ska. Låter ju enkelt. Efter 25 min tar man 3-5 minuter paus, sätter en bock på ett papper med en riktig penna, och sedan börjar proceduren om tills man har upprepat den fyra gånger. Då tar man en längre paus på 15-30 minuter. Tekniken har tydligen visat sig främja produktiviteten och upplevelsen av flow. Ingenting som distraherar. Det låter ju underbart. Men om jag ska vara ärlig, en utmaning. En förändring kräver ju alltid en insats så jag provar och lovar att uppdatera.

Målet är nog egentligen inte att bli mer produktiv utan mer känslan av att må bra och vara närvarande. Det som är en bristvara i stort som jag upplever det. Såklart skiftar det från person till person och situation till situation. En del skulle må bra av att göra lite mer och en del skulle må bra av att göra lite mindre. Men som jag har skrivit om förr – den som har mest att göra vinner inte.

1 2 5
Annons