Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns på https://yogaworld.se/anvandarvillkor/. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

BLOGGMENY
YOGA WORLD
Annons
Annons

yogalärartips

VardagstankarYogaYoga som livsstilyogalärartips

Assisteringar, musik och stressen att gå på yoga.

Den här helgen har jag haft workshop i assisteringar på yogamattan. Vi samlas som yogalärarkollegor och diskuterar varför vi assisterar, när vi gör det och framför allt hur vi assisterar. Det finns så många saker att lyfta och prata om när det kommer till det här ämnet. Assisteringar i yoga är inte bara genom att röra vid någon, vilket för övrigt är ett oerhört privilegie att få göra, utan också så mycket mer vi gör med vårt kroppsspråk, röst, energi, musik, placering i rummet och mycket mer. Det är fint att få mötas och öva och reflektera över detta. Workshopen har legat varje eller varannan månad nu sedan i höstas men nu kommer den få vila lite till kommande höst igen.

Tack för lånad bild Karin Jersler. 

Milla Floryd och jag firade vår kommande yogalärarutbildning och att vår yogaskola är godkänd hos Yoga Alliance. Alla små steg som egentligen är stora är värda att firas. Även Anna Ternheim har haft en plats under min helg. Musik är alltid fint att förtrolla sig i, uttrycket på scenen, lidandet, glädjen och sorgen i att vara människa.

 

Nyheterna på måndagsmorgonen rapporterade som allt för ofta om stress, att vi blir sjukare och sjukare och inte ens orkar återhämta oss. En ung tjej blev intervjuad om vad som stressade henne och en av anledningarna var “att man måste hinna träna och gå på yoga”. Jag kan förstå ur ett perspektiv att det kan bli stressande eftersom det finns en förskönande bild av träning och yoga som en statusmarkör och att man indirekt är lite sämre om man inte prioriterar det. Å andra sidan så är ju träning och yoga en av grundpelarna till ett stabilare liv där hjärnan tränas i att hantera stress. Så att ge plats till det är förmodligen det bästa vi kan göra för vårt liv. Betty Wassenius som driver B-room i Växjö skrev fint om just detta med bilden av träning på sin instagram  igår. Att det måste få bli rörelse. Rörelse för alla. Där vi alla som jobbar med hälsa också har ett ansvar i vad som förmedlas. Och alla vi som människor.

Annons
Annons
Yoga som livsstilyogalärartips

Nya utbildningar – att dela och att lära.

Att få dela med sig i utbildningsform är en ynnest. Även att göra det på klasser, workshops, kurser och i det skrivna ordet är också en ynnest. Jag älskar alla former. Och jag är väldigt tacksam att jag har möjlighet till dem i min vardag. Det betyder också att jag alltid samtidigt är student. Alltid har något att lära. Och alltid lär mig.

Förra veckan gjorde jag min första onlineutbildning tillgänglig, vilket känns väldigt kul och lite läskigt. Många hejarop kom och det glädjs jag för, min förhoppning är dock att gratulationerna går till de deltagare som möter de fantastiska lärarna som finns där ute som lägger sitt engagemang i att reflektera över yogalärarrollen och vad den innebär för oss var och en. Kursen heter ”Din egen röst – att undervisa från hjärtat” och jag har lagt ganska mycket tid och eget hjärta i innehållet i den då jag upplever att varje människa bär på så mycket unikt som ibland kan behöva hjälp på traven att lockas fram. Och det är idag väldigt lätt att fastna i att försöka uppnå att vara någon annan när vi alla egentligen bär på vår egen magiska röst. Det finns många ramar och strukturer som vi förhåller oss till i undervisande vilket å ena sidan är nödvändigt och fantastiskt bra men som å andra sidan också begränsar oss i tron att alla ska stöpas i samma form. När du kan reglerna kan du också frångå dem. För att du har ett syfte med det och för något som är äkta för dig. Där din närvaro och hela du kommer fram.

Foto: Michael Jönsson – vegafoto.se

Innehållet är mycket text och mycket reflektion, det är det som är grejen, reflektera, att gå inåt. Den egna praktiken och den egna reflektionen är ofta bland det första som får stå tillbaka när vi börjar undervisa mycket. Och om vi inte reser inåt, hur ska vi då kunna guida andra på färden? Det är det första jag märker själv när jag svajar, inte så mycket min fysiska praktik, men min egen reflektion, närvaro och medvetenhet i min vardag, vilka val jag gör och varför och om jag tar hand om mig själv på alla plan. Börjar jag svaja är det reflektion jag behöver allra mest. Att vara i det som är. Och börjar jag bli trött på min egen röst, vilket händer då och då, då är det reflektion jag behöver allra mest. Alltså egentligen hela tiden. Ungefär som att du behöver fortbilda dig i respektive yrke behöver du också fortbilda dig i livet. Det spelar liksom ingen roll vem du är eller vad du råkar jobba med. Du är ju du.

Till hösten kommer också den spännande starten av min och Milla Floryds 200h yogalärarutbildning. Tillsammans med gästlärarna Simon Krohn, Anja Bergh och Erik Myrberg, erbjuder vi 200 undervisningstimmar och sedan tillkommer också egna studier. Första delen är 100h Take the leap och andra delen är 100h Free the knowledge. Jag gör även en omgång till av min yin yoga utbildning i månadsskiftet aug/sep. Jättespännande och kul då den nästan är fullbokad.

Det är verkligen en ynnest att få dela med sig. Och det är verkligen en ynnest att få lära sig lika mycket som man delar. Om pedagogik. Om yoga. Om livet.

Populärt från Yogaworld.se

InspirationYogayogalärartips

Assistering för yogalärare – magi igen.

Jag har en workshop i assisteringar för yogalärare – inte det mest innovativa namnet jag vet men det fyller sin funktion. Vi träffas som kollegor och övar assisteringar på varandra. Vi diskuterar syftet med dem och varför vi gör dem. När assisterar man och inte? Vem assisterar man och inte? Behöver man assistera? Kan man göra det på olika sätt? Ja, det kan man. En assistering i yoga är inte alltid fysisk. Olika människor behöver olika typer av assisteringar, olika kroppar har olika behov. Den kanske bästa delen under helgen är – hur assisterar man i ett flöde på ett smidigt sätt? Och hur assisterar man så att yogisen på mattan faktiskt egentligen assisterar sig själv?

Vi håller ihop de yttre ramarna med ett kompendium och en plan, sedan blir alltid varje workshophelg olika beroende på vilka som är där. Olika frågor dyker upp och olika förutsättningar.

Jag älskar de här helgerna. Det är ett kollegialt möte där olika förväntningar, lärdomar, perspektiv och synsätt möts och allt får plats. Vi vrider och vänder, delar med oss av våra erfarenheter och kunskaper. Det är då vi lär oss som mest. Det är ett riktigt privilegium att få arbeta med detta i sin egen studio.

Den här workshopen är alltid full och med reservlista. Det finns finns uppenbarligen ett stort behov och kanske är det så att vi som lärare inte riktigt är mottagliga för det där med assisteringar under utbildning för vi har så mycket annat att smälta. Även om vi undervisat mycket så är påfyllning alltid nyttigt. Det kanske också handlar om att vi har en förväntning på oss själva som yogalärare att vi måste assistera – återigen, det går att assistera på så många olika sätt. Många delar med sig av att deltagarna törstar efter assisteringar. Tröstar de efter beröring? Törstar de efter att göra “rätt”? Törstar de efter att komma vidare i sin praktisering? Törstar egot efter en boost? Förmodligen är det en blandning av allt och olika från position till position.

Det är mötet som är i fokus. Mötet mellan lärare. Mötet mellan kollegor. Möten med kunskap och erfarenhet. Mötet mellan människor som delar och lär av varandra. I förlängningen är det också mötet som sker på mattan. Det är magi.

Under våren finns två tillfällen till, ett i mars och ett i april. Sedan återkommer de till hösten igen. Du kan läsa mer och anmälan dig via studioflow.se

Imorgon är det måndag och ledig dag att smälta nya intryck och nya kunskaper.

14 januari, 2018 | 2 KOMMENTARER!
VardagstankarYogayogalärartips

Beröringens vara eller icke vara – #metooyoga

Efter att ha läst inlägg hos mina bloggkollegor Vevve, Karin och Livia och deras tankar kring assisteringar inom yoga går hjärnan givetvis igång. Göran Boll och YogaGirl lyfter så viktigt även yogan i den förlänga metoo-revolutionen. Den är välkommen!

Jag själv jobbar mycket med assisteringar. Mest med assisteringar genom röst, placering i rummet, mjuka men tydliga placeringar av händer på “hårda” delar av kroppen. Men jag jobbar också med mer fysiska assisteringar. Jag försöker att få mina deltagare att göra den aktiva biten själva. De känner sin kropp bäst. I yin stannar jag också länge, många långa andetag. Beröring behövs. Alla människor är beroende av beröring. Men på rätt sätt. Jag har själv ingen erfarenhet av obekväma assisteringar i yoga. Däremot i massage. Men det är en annan diskussion. Dock bottnar de i samma avgrund.

Jag vet många assisteringar som mycket väl kan upplevas obehagliga, helt ologiska och över gränsen. Över gränsen på ett personligt plan men också ur ett anatomiskt. Det är helt omöjligt att veta vad kroppen på mattan har erfarenhet av. Både fysiskt och psykiskt. Vad vi sätter igång för tankar, mekanismer och rädslor.

Jag har haft deltagare som aldrig kommit tillbaka på min klass efter att jag assisterat dem. Jag har gjort misstag. Jag berättar för mina deltagare att jag kommer röra mig runt i rummet och ger dem möjligheten att lyfta handen, när ögonen är slutna, om de inte vill att jag rör vid dem. Sedan har jag lärt mig av erfarenhet att lägga till “och om det inte känns bra om/när jag rör vid dig, lyft din hand så backar jag”. Den andra frågan har jag lärt mig på senare tid.

Det är din kropp. Du bestämmer vem som får röra vid den. Ingen assistering som inte känns bra ska få göras av någon lärare. Oavsett tradition eller att “läraren vet ju så det är säkert ok”. Givetvis lätt att säga och ibland svårare att efterleva där i stunden.

Som jag läst tidigare – Bli inte rädd för att beröra eller bli berörd. Men var uppmärksam. Tänk efter. Kommunicera från båda håll, elev som lärare. Säg ifrån. Signalera tydligt om vad som är ok och inte. Både det du upplever och det du ser.

Jag håller workshops i assistering varannan månad och de är omåttligt populära då detta är ett svårt och känsligt ämne. Det bästa vi kan göra är att prata med varandra och framför allt lyssna på olika perspektiv. Och alltid gå till VARFÖR vi väljer att röra vid någon. Vad är syftet egentligen? Och hur kan det upplevas av olika människor?

 

Foto: Therese Hagstedt

10 december, 2017 | 6 KOMMENTARER!