Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns på https://yogaworld.se/anvandarvillkor/. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

Johanna
Yoga World
Annons
Annons
InspirationYoga som livsstil

Tacksamhetsburken börjar nu.

Från och med idag börjar jag med tacksamhetsburken. En lapp ska läggas i burken varje dag med ord som beskriver vad jag är tacksam för just denna dag. Eftersom jag vet hur jag både är och blir så klipper jag till att lappar innan och ser till att ha en penna bredvid. Eftersom jag också ännu mer vet hur jag är och hur jag blir så börjar jag med en månad. Tanken är att man ska göra det varje dag i ett år men det är för långt. Jag tar en månad i taget och så tänker jag att det kanske vips gått ett år. Det känns mer hanterbart på så vis.

Att tacksamhet är just tacksamt i vardagen tror jag inte vi behöver dividera om. Tacksamhet kan ge ömsesidiga goda relationer, bättre självkänsla, mer närvaro i vardagen och det du har i den, jakten på lycka minskar, ilska och irritation kan vara lättare att släppa, reducerar stress, ge dig bättre sömn om du skriver ner det du är tacksam för innan du ska sova. Givetvis finns det massa fler fördelar och den mest påtagliga för mig är nog när jag upplever genuin tacksamhet från andra i min närhet. Då upplever jag också mer tacksamhet. Och jag övar på det mer. Det kan ge ringar på vattnet alltså.

Tacksamhet ändrar inte det vi kan påverka eller inte påverka med det ändrar vårt förhållningssätt till just de sakerna. Bara det är ju en vinst av tacksamhet i sig.

Så häng med om du vill. Du behöver papper, penna, något att lägga lapparna i så du kan njuta av att läsa dem sedan. Och givetvis behöver du sätta ord på det stora som lilla som du är tacksam för. Just i dag.

Annons
Annons
VardagstankarYoga som livsstil

Ett virrvarr av vår och att skriva en bok.

Våren har varit väldigt böljande av höga toppar och djupa dalar. Precis sådär som det säkerligen ska vara. Ett virrvarr likt vårens trevande dagar av ömsom sol ömsom regn. Reflektionerna om både nuet och framtiden har varit många och klivet tillbaka har varit ganska stort. Klivet inåt har kantats av mycket motstånd med varit högst välbehövligt. Det kantas oftast av motstånd när man vet att det är den enda vägen att gå och att den kommer vara jobbig under tiden. Högst befriande när man är igenom. Helt igenom är jag inte ännu men på väldigt god väg. Våren verkar ju vara över till förmån för sommaren. Igår tog jag mitt första dopp i havet för året. Iskallt och pånyttfödande. Inte undra på att människor vinterbadat i alla tider.

En del i klivet tillbaka är att jag inte skrivit lika mycket. Inte offentligt i alla fall. Jag skriver en bok. En reflektionsbok som jag är ganska rädd för att publicera samtidigt som inte inte vill något hellre. Så, jag skriver mycket men det dröjer ett tag till innan jag delar de texterna med er. Det är sjukt svårt att skriva en bok. En eloge till alla som gör det som yrke. Herre min tid alltså. Men det är också galet kul. Det är en process som gör att jag känner mig som en besökare på Lisebergs varje dag som ständigt köar till bergbanan. Tar ett varv för att sedan ställa mig i kön igen. Evigt tacksam är jag till Sofia Sivertsdotter som är min coach i det hela.

Att uppskatta det lilla i det stora och potentialens oändlighet ligger inbäddat i min handduk på klipporna. I täcket jag sluter om mig på kvällarna och promenaden jag klär mina mornar med. Och i ord för ord. Sida för sida.

 

Populärt från Yogaworld.se

Vardagstankar

Varför säger vi att man ska våga visa sig svag?

Att våga visa sig svag. Jag läser det ofta. Jag hör det ofta. Jag säger det ofta. Att man ska våga visa sig svag. Det beror på vilket sammanhang man befinner sig i. Det kan också vara tvärtom. Vi definierar och bekräftar känslor som svaga fast de egentligen är starka. Det starkaste man kan uttrycka. Sårbarhet. Att vara trött. Att inte hantera allt. Att vara lågmäld. Att vara uppgiven. Att vara sårad. Att vara ledsen. Att vara matt. Att vara mänsklig. Men också att få vara glad. Att få vara lycklig. Att få vara nöjd. Att få vara tacksam. Det ligger något väldigt vackert i dem alla.

I all välmening uttrycker vi att det är viktigt att våga visa sig svag. Jag tycker verkligen att det är det. Men jag ska inte definiera det som svagt. Jag ska nog heller inte definiera det som starkt. Jag ska nog bara definiera det för vad det är. Känslor. Känslor och tillstånd av olika slag som är lika tillåtna. Eller är de det? I grund och botten är känslor allmänt tillåtna men går du till kompisgänget, arbetslivet eller kanske något annat sammanhang så är de inte alltid det längre. Då kan de vara obekväma. Göra någon annan obekväm.

Kanske är det resultatet av att vi inte uttrycker dem själva och heller inte låter andra uttrycka dem för vad de är. Det är då det blir obekvämt? Hör de inte ihop med den förväntade rollen, eller uppgiften kan fasaden falla om vi inte håller ihop. Svårt. Alla känslor kanske inte kan, vill eller bör visas i alla sammanhang heller? Eller? Jag har inget rätt svar. Såklart är vi alla olika.

Det ligger en utmaning i att fråga hur någon mår eller har det om man inte är beredd på att lyssna på svaret. Om man inte är ärlig i sitt eget svar. Det ligger en utmaning i att vilja att andra uttrycker sina känslor om man inte gör det själv. Eller är medveten om dem. Det ligger också en utmaning i att möta det mer sårbara likväl det faktum att någon annan kan vara på en bättre plats än en själv just för tillfället och glädjas med det. Mänsklighetens utmaningar.

Kanske känner du igen dig. Kanske inte. Det jag skriver utgår från hur mina tankar, resonemang och bild av verkligheten. Du som läser har ju din. Vad lägger du in i begreppet eller definitionen att ”våga visa sig svag”.

VardagstankarYogaYoga som livsstilyogalärartips

Assisteringar, musik och stressen att gå på yoga.

Den här helgen har jag haft workshop i assisteringar på yogamattan. Vi samlas som yogalärarkollegor och diskuterar varför vi assisterar, när vi gör det och framför allt hur vi assisterar. Det finns så många saker att lyfta och prata om när det kommer till det här ämnet. Assisteringar i yoga är inte bara genom att röra vid någon, vilket för övrigt är ett oerhört privilegie att få göra, utan också så mycket mer vi gör med vårt kroppsspråk, röst, energi, musik, placering i rummet och mycket mer. Det är fint att få mötas och öva och reflektera över detta. Workshopen har legat varje eller varannan månad nu sedan i höstas men nu kommer den få vila lite till kommande höst igen.

Tack för lånad bild Karin Jersler. 

Milla Floryd och jag firade vår kommande yogalärarutbildning och att vår yogaskola är godkänd hos Yoga Alliance. Alla små steg som egentligen är stora är värda att firas. Även Anna Ternheim har haft en plats under min helg. Musik är alltid fint att förtrolla sig i, uttrycket på scenen, lidandet, glädjen och sorgen i att vara människa.

 

Nyheterna på måndagsmorgonen rapporterade som allt för ofta om stress, att vi blir sjukare och sjukare och inte ens orkar återhämta oss. En ung tjej blev intervjuad om vad som stressade henne och en av anledningarna var “att man måste hinna träna och gå på yoga”. Jag kan förstå ur ett perspektiv att det kan bli stressande eftersom det finns en förskönande bild av träning och yoga som en statusmarkör och att man indirekt är lite sämre om man inte prioriterar det. Å andra sidan så är ju träning och yoga en av grundpelarna till ett stabilare liv där hjärnan tränas i att hantera stress. Så att ge plats till det är förmodligen det bästa vi kan göra för vårt liv. Betty Wassenius som driver B-room i Växjö skrev fint om just detta med bilden av träning på sin instagram  igår. Att det måste få bli rörelse. Rörelse för alla. Där vi alla som jobbar med hälsa också har ett ansvar i vad som förmedlas. Och alla vi som människor.

16 april, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
EntreprenörskapSoulworkVardagstankarYoga som livsstil

Bara för att du kan behöver du inte.

Foto: Anna Rosén

Strävan av att ständigt utvecklas, ständigt bli lite bättre, ständigt växa lite till är så dubbeltydig för mig. Jag är verkligen för att utveckling ska få ske hela tiden. Men ibland är det också utveckling att ta det lite lugnt. Att stanna kvar där man är. Ibland till och med att backa tillbaka lite. Att våga stanna kvar i det som är. Även när det är motigt. Kanske allra helst då.

Mycket vill ha mer. En fälla som är lätt att falla in i. Ju mer vi har desto mer vill vi ha. Men blir det verkligen bättre? När har man allt? Ett jagade resten av livet. Kan man aldrig få vara nöjd? Vad är det för fel med det? Varför premieras aldrig det? Varför är nöjd negativt och tacksam positivt?

Jag fattar grejen i att ständigt bli bättre och jag lever efter den devisen på många sätt. Går det för snabbt blir det dock sällan bra. Vad det än gäller. Tålamod är utvecklings bästa vän.

Ett företag byggs långsamt för att bli långsiktigt. En relation byggs stadigt och fylld av tillit för att bli långvarig. En relation med sig själv byggs definitivt i att stanna kvar och ta sig igenom det som vardagen består av istället för att ständigt fly. Kasta sig in i nästa steg.

Bara för att du kan göra en massa grejer behöver du inte. Men det verkar ofta så i den informationen våra ögon tar in. Låter ofta så i den informationen som våra öron fylls med. Kanske är det det du tror förväntas av dig? Förväntas av vem? Bara för att du kan måste du inte. Beroende på vad det är så kan att kasta sig ut också vara det allra bästa som kan ske. När man bara kör och ser vad som händer. Det är också frihet. Det finns så mycket dubbelt i utveckling och är så olika för oss alla. Det finns en slogan som lyder “Do more. Be better” – i mitt liv är det precis tvärtom. Jag skulle utvecklas mer av att göra lite mindre. Och bli lite bättre.

Hur är det för dig?

9 april, 2018 | 4 KOMMENTARER!
1 4 5 6 11